Jag jobbar 80 % som lärare. Det låter kanske som ett smart sätt att få mer vila men det betyder mest att jag springer mer, tvättar mer träningskläder och jonglerar fler matlådor än jag vill erkänna.
Min träning är långt ifrån skruvad. Inga sjuka volymer, inga episka pass som får folk att tappa hakan. Bara tidiga morgnar, sena kvällar och ett stilla jävlar anamma som aldrig riktigt ger sig.
Folk frågar hur jag orkar. Hur jag får ihop det. Och varför jag ens fortsätter, när jag ibland mår dåligt inför lopp när pressen känns större än glädjen, när ångesten ligger som ett lager under huden. Jag förstår frågan. För det är inte alltid enkelt att förklara varför man fortsätter med något som ibland gör ont på fler sätt än ett. Men jag tror svaret är det här: jag har aldrig varit bäst. Jag har alltid jagat. Och det är själva jakten som håller mig levande.
Jag fortsätter för att jag tror att det finns mer. För att det finns så mycket kvar att skruva på. För att det trots allt fortfarande känns som början.
Och mitt i allt: klassrummet. Eleverna. De som skrattar, utmanar, testar gränser och ger tillbaka mer än de vet. De påminner mig varje dag om varför jag orkar försöka igen.
Jag springer livet med trötta ben, mycket känslor, full kalender och en inre röst som viskar: vi är långt ifrån klara än. ❤️
Om ni bläddrar till andra bilden så säger den kanske väldigt lite, men för mig rymmer den nästan allt. Jag står där på startlinjen med ett leende, och det är inte ett sånt där självklart leende som bara finns där, utan ett som har fått växa fram över tid, genom väldigt många lager av prestationsångest som jag har behövt möta, förstå och långsamt plocka isär. Jag är långt ifrån klar i den processen, det finns fortfarande dagar då det känns, men skillnaden nu är att jag faktiskt kan ta mig till en startlinje och vilja vara där, och inte känna den där överväldigande känslan av att bara vilja försvinna innan startskottet ens har gått.
Det kanske inte syns i bilden, och det är väl lite det som är grejen också, att de största förflyttningarna inte alltid har något med tider eller placeringar att göra utan med något mycket mer lågmält, men samtidigt mycket mer avgörande. Att stå kvar. Att välja att vara kvar i det som tidigare kändes omöjligt. Att inte låta rädslan styra hela upplevelsen.
Och jag vet att jag inte är ensam i det här, även om det kan kännas så när man står där med nummerlappen på och alla andra ser så självklara ut. Vi är fler som bär på samma sak, fler som tvivlar, fler som kämpar med att ta sig till en startlinjen. Så om du känner igen dig i det här, så vill jag bara säga att du inte är ensam, och att bara det faktum att du fortsätter dyka upp, gång på gång, är något som är värt så mycket mer än vad någon resultatlista någonsin kan visa. ❤️
.
.
📸: @filipnyzell
Min färska krönika till trots, det finns många som försöker göra det bra för elitlöpningen i Sverige, som bland annat @balsta_stadslopp och @drinknomio .
Tack för att ni fixar certifierat lopp, prispengar, och en snabb bana. Skulle vara bra om ni även kan styra väder och vind till nästa år. Härligt att kunna plocka fram spurten sista 200m, skulle bara startat lite tidigare. ❤️
Efter några veckor av strul och oändligt mycket justeringar kunde jag äntligen ställa mig på startlinjen, ingen ursäkt bara fakta. 1.12.31 är min tredje snabbaste halvmara, och en sekund från VM-lag-kval. Nöjd Banana av många anledningar ❤️
I slutet av den här månaden kommer ni att kunna läsa min andra krönika i @runnersworldswe . Där skriver jag om en spelplan som har förändrats och om att hålla fast vid det som går att kontrollera när mycket annat glider en ur händerna. Hoppas att ni vill läsa! ❤️
Det är lätt att romantisera enkelheten i löpning, att det bara handlar om skor och vilja, men ganska snabbt inser man att det också handlar om siffror, om att våga ge kroppen det den faktiskt kräver, inte det som känns rimligt.
Jag använder Umara Energikalkylator (länk i bio) för att slippa gissa, för att veta hur mycket jag behöver få i mig, hur det översätts till gels och sportdryck, och när det faktiskt ska in, oavsett om det är ett tröskelpass en tisdag eller en startlinje någonstans.
I slutändan handlar det inte om disciplin i träningen, utan om att ge sig själv en ÄRLIG chans att få ut något av den.❤️
Saker som gör mig lycklig just nu:
Att varje kväll få lägga sig i sängen i Jens famn.
Att få stanna mitt i skogen under ett långpass tillsammans, bara stå stilla en stund och lyssna på fågelkvittret.
Att kunna ringa en fin vän inför varje lugn jogg och att hon gör samma sak.
Att få springa tisdagsintervaller med människor jag har sprungit med i åtta års tid.
Att få känna stolthet över att ha lärt sig anpassa efter förutsättningarna, även de dagar det tar emot.
Att sätta dagens fyra på ett försök (det händer dock inte så ofta).
Att få träna med sin gamla gymnasiekompis igen, tjugo år senare.
Att få träffa sin familj på en restaurang en måndagskväll.
Att ens systerdotter frågar om man vill vara flakvärd på hennes student.
Att få dricka kaffe i solen utan att ha bråttom någonstans.
Att få stå upp för det man tycker är fel.
Att få läsa lördagens tidning i soffan med Jens.
Att få möjligheten att skriva. ❤️
För några år sedan fick jag tillbaka ett brev som jag skrev till mig själv när jag gick i nian. I uppgiften skulle man skriva vad man drömde om att bli i framtiden. Jag hade skrivit: ”jobba deltid och vara löparstjärna.”
Jag benämner mig inte som någon löparstjärna. Men ibland slår det mig att jag ändå är ganska nära det där som femtonåringen drömde om. Det är något väldigt fint i det.
Att vissa drömmar inte försvinner. Att de bara följer med en genom livet, nästan obemärkta. Och ibland undrar jag om den där Kent-lyssnande femtonåringen redan visste något som jag själv inte riktigt förstod då.
Att det som till slut formar ett liv sällan är de stora besluten. Utan alla de där ganska vanliga dagarna. De som långsamt bygger något man inte riktigt ser medan det händer. ❤️
Säsongen är igång. Efter en väldigt fin träningsperiod landade det på 33:06 över 10 km, med exakt 27 minuter i z5. Det var vad kroppen gav just den dagen och jag hade inte mer att plocka ut då, men jag vet att det finns mer en annan dag. ❤️
