En av de bästa sakerna om omställningsrörelsen för mig är att jag kan återkommande fråga mig själv vad omställning är för något. Och hitta nya svar. Eller varianter på svar.
Eftersom jag har investerat tid, energi och pengar i omställningen har jag många gånger frågat mig själv vad det är jag egentligen gör och varför. Resonemangen skulle kunna bli (ännu) en bok. Utgångspunkterna för resonemangen alternerar mellan motivation och hotivation.
Hotivation
Vi är i de många krisernas tid. Även kallad polykrisen ser vi lidande, förstörelse och långsam förgiftning av allt levande mitt i vår relativt bekväma vardag. Medan några få ökar sin rikedom och makt exponentiellt på bekostnaden av livets fortsatta vitalitet ökar trycket eller till och med lidandet på de flesta. Detta händer i Sverige och internationellt. Hot om fler och värre krig, återkommande torka och översvämningar både här och på andra ställen, och ökande nivåer av gifter och evighetskemikalier som alla kommer från heliga ko av kapitalets begäran om ekonomisk tillväxt och personlig ackumulation av pengar och prylar.
Systemet är som levererar vårt dagliga bröd bräckligt och det krackelerar. Vi ser och upplever det i våra vardagar. Omställning innebär resiliens - förmågan att vara följsam mot externt tryck utan att gå sönder - hur kan vi lokalt se till våra behov när en värre kris inträffar här? Hur kan vi uttrycka vår solidaritet med andra i svåra situationer? Här finns saker att vara emot men det räcker inte hela vägen att bara vara emot det skadliga. Det räcker inte heller att utgå från rädsla utan man behöver agera utifrån kärlek till det levande som kan bli till.
Motivation
Omställning är en för-rörelse brukar vi säga. Vi vill uttrycka vad vi vill se i världen och agera för att det ska finnas. Vill vi se mer lokal mat odlar vi en trädgård, bjuder in grannar till att odla potatis tillsammans, arrenderar eller låna mark för djurhållning, starta en REKO ring.
(fortsättning i kommentarer)
Hösten närmar sig och jag lämnar denna sommar med många nya tankar om det småskaliga jordbrukets vara eller inte vara. Funderar över allt vi åstadkommit och vad vi bidraget med under dessa korta månader.
En tanke som snurrar mest i hjärnan är en stor respekt för maten och allt arbete som krävs för dess produktion. Känns skrämmande på nått sätt när man ser rapporter om hur mycket mat vi slänger varje år....
Jag funderar på hur jag vill duka mitt bord i framtiden. Ska jag låta de storskaliga rikta in mig på deras likriktade väg, eller ska jag bidra med mitt strå till stacken för den levande landsbygden och dess överlevnad, nämligen närproducerade varor. Det är lätt att gnälla hur saker och ting gjörs, huruvida det finns eller inte finns i butikerna, men försöker vi inte nu, är det också för sent om en annorlunda situation uppstår i världen...
Ibland faller det goda tårar i nostalgins spår ner för kinden. Det kan vara ett minne, en känsla, en lukt från en morfar som håller sitt barnbarn i handen och berättar om saker från förr. En ovärderlig kunskap som man önskade man kunde ta del av livet ut, en kunskap som glider över till nästa generation, och där det finns en tanke bakom orden som ges.. tänk vilket arbete dom lagt ner för vår framtid.
När man funderar på allt detta kan det ibland kännas oändligt svårt att veta vart man ska börja. Men jag tänker att jag börjar vid matbordet! ❤
Vet ni om att det snart är omställningskonferens, kanske kan du få tips om andra saker du vill ändra på i livet, middagen, konsumtion, relationer kom och lyssna, man vet aldrig vad man möter och upplever förens man testar.
Länk till mer info och anmälan i bio. Välkommen!
