Det är inte ett dugg konstigt att kvinnor kraschar i ett samhälle som konstant bekräftar för dom att deras värde sitter i hur mycket dom orkar bära.
Been there.
Men jag är på en annan plats nu.
Bortom produktivitetshets och självsvek.
Och allt jag vill nu, är att du ska komma hit också.
För det är jävligt vackert här.
Och du strålar🤎
För du har mer energi till det som är viktigt för dig, på riktigt.
Och du är inte rädd för att säga nej till saker som du inte vill eller kan ställa upp på.
Och du backar inte från dina behov av rädsla för vad någon annan kommer säga när du plötsligt prioriterar dig själv.
Och den där inre rösten som hela tiden talar om för dig att du behöver göra mer? Den hörs knappt längre. Bara som en avlägsen viskning, ibland. Men du vet hur du ska möta den utan att låta dig styras.
Och dom där känslorna du kämpar så hårt för att slippa möta? Du känner dig trygg i dom.
Nej, jag skojar inte.
Jag fattar att avståndet mellan där du är och den här platsen känns väldigt stor.
Men känn ingen stress. För jag kommer visa dig vägen och vi går den tillsammans.
Ett steg i taget, hela vägen mot ett lugnare liv 🤎
Det är din tur nu.
Snart släpper vi in 50 nya medlemmar i vår gemenskap och om du på allvar känner dig klar med att ditt liv begränsas och styrs av den här helt galna produktivitetshetsen, är det dags att du kliver in🤎
Kommentera ”KLAR” så berättar jag mer om medlemskapet och du får möjligheten att skriva upp dig på väntlistan som har förtur till platserna när dom släpps 💭
Jag har varit ensamstående på heltid sen första trimestern.
Det var inte planen, men det blev så.
Och en grej som jag är ganska mätt på, är den förutfattade meningen om att det per automatik skulle betyda att jag har det jobbigare eller svårare än någon som delar föräldraskapet med sin partner.
Jag bär allting själv. Men jag förväntar mig inte heller avlastning från någon som ändå inte kommer ge mig den.
Jag lagar mat varje dag, är alltid den som städar, drar in pengarna, har koll på alla läkartider och möten. Men jag känner ingen ensamhet i det, för det aldrig har funnits någon tvåsamhet.
Allt hänger på mig och jag vet det.
Men vet du hur många kvinnor jag pratar med som gör lika mycket som jag och bär allting själva TROTS att dom lever i en relation?
DEN är tuff.
För då finns det någon som borde dra halva lasset, men i många fall inte gör det. Och då bär kvinnan allt som om hon vore ensamstående.. utan att egentligen vara (eller välja) det.
Jag tror helt ärligt, att det i många fall är lättare att vara helt själv än att leva i en relation med någon som får mig att känna att jag är det.
För jag behöver inte bolla med någon eller anpassa mig.
Jag har inga förväntningar och slipper besvikelsen när jag inte får hjälpen som borde vara självklar i en relation.
Att vara ensamstående på heltid har sina utmaningar…
Men att leva i en relation med någon som får en att känna sig ensamstående på heltid, är fan så mycket svårare.
Vi lever i en Prestationskultur som tjänar på att du tror att du alltid måste göra, vara och bli mer.
Så det är inte konstigt att du fortsätter pusha på fast kroppen skriker stopp.
Att du gör dig konstant tillgänglig för alla som skulle kunna behöva dig.
Att du bär allt utan att klaga eller säga ifrån.
Att du gör mer än du orkar på jobbet och tar på dig mer än du orkar hemma trots att du känner stress, otillräcklighet och är fullständigt överväldigad.
För det är så normaliserat att gå emot sig själv och sen bli kallad för duktig, driven eller stark att dom flesta inte ens är medvetna om hur produktivitetshetsen disconnectar oss från det som känns viktigt på riktigt.
Det är klart att du lever med en övertygelse om att ditt värde sitter i hur mycket du gör när alla hela tiden talar om för dig att det är så det är?
Men jag är här för att påminna dig om att
ditt värde inte sitter i att du pressar dig själv tills du går sönder.
Det du fått lära dig om vad som gör dig “tillräcklig” är en lögn.
Du har pushat dig själv över dina gränser i 30 år för att världen lärde dig att ditt värde sitter i dina prestationer.
Och det är dags att sluta leva som om det vore sant 🤎
Mina barndomsdagar var fulla av fantasi, kojbyggen och enkelhet.
Och det är just det jag vill ge Elliot nu. Kreativiteten, fantasin och blåmärksblåa ben.
Träd han kan klättra upp i tills han känner att det blir för högt.
Bräder, några spikar och en hammare som plötsligt blir ett skepp.
Vårkvällar med fågelkvitter som han känner igen som duvan eller koltrasten.
Föräldraskapet för mig handlar om att skala av så mycket som möjligt av allt det vi har fått höra att barn behöver, som egentligen bara är en del av ett konsumtionssamhälle jag inte vill leva i.
Jag tror att det vackraste och viktigaste, är storheten i det lilla.
Och för att kunna visa någon annan det, behöver vi först se det själva.
Att våga kliva ut ur en struktur som hela tiden får dig att tro att du måste göra mer, bli mer eller ge mer för att vara en bra förälder och in i det helt magiska som finns i daggen som lägger sig över spindelnäten en tidig sommarmorgon eller i att så ett frö och se hur det sakta växer - är ett djupt medvetet och aktivt beslut.
För det är dom små sakerna som vi så lätt glömmer bort som gör livet just så magiskt som jag vill att livet ska kännas.
Och det enda vi egentligen behöver göra, är att ta ett steg tillbaka och våga se det.
Tänk när du inte längre tolkar skuldkänslorna du känner när du sätter en gräns som ett tecken på att du har gjort något fel?
Vad tryggt det kommer kännas att säga nej.
Tänk när du inte längre backar från din paus för att du känner att du inte har förtjänat den än?
Vilket utrymme du skapar för dig själv.
Tänk när du inte längre styrs av oron för vad andra kommer tycka när du ska ta beslut i ditt liv?
Hur annorlunda allt blir 🤎
När du börjar stå stadigt genom dina känslor istället för att agera på dom för att slippa känna, blir det inre lugnet, vilsamheten och närvaron ett resultat av det istället för något du måste förtjäna 💭
Och det är dit vi går tillsammans inne i Ett lugnare liv 🤎
Nånting som jag har fått höra förvånansvärt (fast ändå inte) många gånger under mina 5 år som coach, är hur våra samtal har hjälpt mina klienter att komma längre än vad åratal i terapi har gjort.
Och jag blir lika berörd av det varje gång. För det känns så stort och fint att få hjälpa och se hur någon som nästan har gett upp hoppet om att förändring är möjlig, frigöra sig från sina mönster och utmaningar.
Någon som rent intellektuellt vet exakt vad hon behöver göra men som trots vilja, motivation och disciplin ändå faller tillbaka i gamla vanor.
Många får med sig en djupare förståelse för sig själva från terapi, men dom har aldrig fått lära sig att möta sina känslor på ett sätt som gör att dom faktiskt inte längre står i vägen eller är ett ”problem”.
Så när vi jobbar med att förändra förhållningssättet till det som händer INOM henne, är det som att hon äntligen kan kliva över den där enorma tröskeln som om och om igen har puttat henne tillbaka in i den lilla rutan hon försökt ta sig ur så länge.
Och på andra sidan av tröskeln blir förändringen hon vill ha, plötsligt inte bara möjligt utan SJÄLVKLAR.
Min coaching är absolut inte rätt väg för alla (det finns det inget som är) men för dig som redan har jobbat mycket med din personliga utveckling, har läst självhjälpsböcker, lyssnat på poddarna, gått i terapi och ändå känner att du sitter fast…
Dig kan vi ta över den där tröskeln genom att fokusera på det som hittills har saknats - hur du möter känslorna som just nu hindrar dig från det du intellektuellt VET att du behöver göra.
För det är i det arbetet, som förändringen föds. Och det är den jag är här för att leda dig igenom🤎
Kanske är det just därför du fortfarande känner att något saknas? För att ingen har visat dig hur du möter det som händer inom dig på ett sätt som faktiskt gör det möjligt för dig att stå kvar när förändringen känns obekväm?
Nej men NYP MIG!!!
Jag har sedan jag startade mitt företag drömt om det här… och nu händer det??🥹
Snart släpper jag vintage wash-kepsen “Det lugna livet” och det här är så mycket mer än bara en keps🙌🏽
Den är ett statement för kvinnor som inte längre tänker anpassa sig till den prestationskultur och produktivitetshets som får oss att känna en konstant stress och otillräcklighet..
Att leva det lugna livet handlar inte bara om att sänka tempot, utan framförallt om att VÄLJA SIG SJÄLV och skapa ett liv som faktiskt känns hållbart och HÄRLIGT🤌🏽
Det är det vi är här för nu, ellerhur?
Och därför vill jag inte bara leverera en skitsnygg keps, utan också en påminnelse om livet du kommer leva när du slutar försöka passa in i ett samhälle som tjänar på att du tror att du alltid måste göra mer och springa snabbare 🤎
Tänk om det du kämpar med just nu, skulle kännas självklart och enkelt?
Om gränserna du tycker är svåra att sätta, blir lätta att hålla.
Och pauserna du fortfarande känner att du måste förtjäna, inte är förhandlingsbara.
Jag vet hur det är att kämpa med sånt som man önskar kändes enkelt. Men jag vet också hur det man en gång har kämpat med, kan kännas självklart.
Och jag vet vad som står i vägen för dig just nu. Låt oss prata om det i det här avsnittet!
Kommentera ”SJÄLVKLART” så skickar jag länken till avsnittet direkt till dig💭
Jag har så länge jag kan minnas känt ett inre motstånd till att följa ramar, regler och sätt att leva bara för att “det är så man gör”.
Det är den egenskapen (och styrkan?) som gav mig IG i matte och 43% frånvaro första året på gymnasiet.
Jag såg inte meningen med skolsystemet och fattade inte varför jag skulle anpassa mig till något som inte kändes viktigt för mig…
Men när jag väl hittade en drivkraft till att få bra betyg, pluggade jag ikapp alla ämnen på ett år.
För det har aldrig handlat om att jag inte kan, utan om att jag behöver förstå vad meningen med det vi gör, faktiskt är.
Jag har aldrig gjort saker bara ”för att alla andra gör så”.
Jag har aldrig förstått logiken i att leva på ett sätt som gör oss sjuka och sen kalla det för ”normalt”.
Varför skulle jag acceptera stress som ett normaltillstånd?
Varför skulle jag stanna på ett jobb som får mig att må så dåligt att varje morgon känns som en kamp?
Varför skulle det vara viktigare att leva ett liv som ”ser bra ut” men som kostar mer än det smakar?
Varför skulle jag gå runt och känna mig konstant otillräcklig bara för att jag är en mamma?
Det ifrågasättandet är nog en stor del av anledningen till att jag lever som jag gör idag, där mycket går helt emot vad som för många är ”rimligt”.
Jag är ensamstående mamma på heltid utan att känna mig konstant stressad och slutkörd.
Jag driver ett företag utan att jobba ihjäl mig.
Jag bygger mitt liv på närvaro, frihet och ett inre grundlugn istället för prestation, stress och status.
Nånstans inom mig har det alltid funnits en djupt rotad känsla av att det måste finnas ett annat sätt att leva och jag väljer om och om igen att följa den känslan.
Det är också därför jag grundade Ett lugnare liv.
För dom kvinnorna som innerst inne känner att det inte är meningen att livet ska kännas som en konstant kamp i motvind, och som är färdiga med att anpassa sig till ett sätt att leva som kostar oss mer än det ger.
Du måste inte alltid känna dig lugn, närvarande och grundad för att vara en bra mamma🤌🏽
För det handlar inte om vilka känslor du känner, utan vad du gör med det som känns🫵🏽
Såklart blir du irriterad ibland.
Såklart blir du frustrerad ibland.
Såklart blir du skitförbannad ibland.
Allt annat vore konstigt?
Men jag ju blir nyfiken på om du kan TILLÅTA dig själv att känna dom känslorna? Och hur du skapar utrymme för dom när livet omkring dig snurrar på?
Lugnet och lättheten finns inte i att du aldrig blir frustrerad eller förbannad, utan i att inte fastna i ett motstånd och en kamp till det du känner 🤎
Det är exakt det här vi gör i Livet som är ditt - en 3 månaders praktik i emotionell intelligens 💭
Om du är trött på att förstå dig själv men ändå fortsätta hamna i samma känslospiraler och negativa tankemönster om och om igen… är det här för dig 🫵🏽
Kommentera “SKIFTE” så pratar vi vidare om hur upplägget ser ut och när du kan komma igång💭
Och jag fattar att du sitter där nu och tänker “men HUR gör jag då?”
Så jag har satt ihop något som visar dig exakt vad ditt nästa steg är 💭
Kommentera ”FÖRÄNDRING” så skickar jag det till dig 🤎
