I förrgår var jag tillbaka i Eslövs medborgarhus i samband med en inspelning med Grand Designs. Huset är en uppvisning i formgivning, genomritat in i minsta lilla fantastiska detalj. Alldeles för genomritat, tyckte en ny generation arkitekter när huset stod klart 1957 och menade att den här hantverksomsorgen hörde en annan tid till, den nya maskinåldern krävde rationellare framställningsmetoder. De avfärdade projektet som en ”återvändsgränd”. Hans Asplund, arkitekten, som inte var ett dugg rädd för konflikt — något decennium senare retade han gallfeber på hela kåren med sin bok ”Farväl till funktionalismen” — brydde sig inte ett smack, lät sig gladeligen fotograferas på husets baksida, framför gatuskylten ”Återvändsgränd”.
Man hittar nya saker varje gång man är här. Den här gången blev jag head over heels-kär i en karmstol.
@niklasfromthehill@lindalundqvist10@granddesigns_sverige@tv4@eslovs_kommun #hansasplund #medborgarhuseteslöv
Edwyn Collins har varit en husgud sedan 1983 då jag hörde Orange Juice första gången — Rip it Up ripped me apart, knockade mig fullkomligt. 2005 fick han en hjärnblödning, sedan en till, men ändå har han lyckats fortsätta producera mästerverk, låtar som är så perfekta som låtar kan bli.
I mars fyllde jag 60. I fredags bjöd Stine mig på en överraskningsresa, till Madrid. Fantastiskt. Och dagen efter, Zaragoza. Underbart. Och framåt kvällen säger hon plötsligt att nu, nu ska vi på konsert.
På Edwyn Collins.
Vi stod längst fram. Jag skrålade med — kan ju alla texterna. Grät. Skrek ”I love youooooouuuu!” Fick klappat honom på axeln.
Det går inte att föreställa sig en finare present.
Eller en finare fru.
@mredwyncollins@stineisitt
Sankt Petri i Klippan av Sigurd Lewerentz. Invigd 1966. Jämngammal med mig. Snacka om att åldras med värdighet! Lite glåmig kanske, lite kutryggig, lite mossbelupen, men fullständigt tvärsäker, vet precis vad den vill: att hylla en tro bortom bibeln, bortom vår tideräkning, visa på det rent allmänmänskliga behovet av trygghet och hopp. Materialiteten — tegel, murbruk, järn, flisig furu — är Hedenhös. @sankt_petri_klippan #sigurdlewerentz
Man skulle kunna tro att det är ett aprilskämt, för det här är ”bara” en renovering, färdigställd under det rätt sömniga 90-talet, i lilla Kolding, av ett slott från 1200-talet som blev ruin 1808, men jag vet inte när jag senast såg något lika genomritat. Paret Inger och Johannes Exner är lika mycket arkeologer som arkitekter, har skapat det sublimaste möte mellan gammalt och nytt jag nog någonsin sett (utanför Italien). Fräckt och ödmjukt på samma gång.
#exner #ingerjohannesexner
Frank Gehry… var börjar man … kanske inte arkitektkårens absoluta favorit — lite för krumelurig — men jag ser hans verk som generösa, inbjudande, välkomnande, folkliga. Något som väl Guggenheim i Bilbao är beviset på, knappast någon byggnad av vår tid är mer älskad. Idag skulle han ha fyllt 97.
PS. Just den här byggnaden hann jag inte nämna, The Weisman Art Museum i Minneapolis. Den är roligt ”meta”. Fasaden, med sina blanka, buckliga plåtar, liknar ju en vattenspegling av en fasad. En referens till floden som rinner alldeles vid byggnadens fot. När huset speglar sig där, ser det helt konventionellt ut då?
PS2: tack till @waldersten@petrafreudenthal_waldersten för lån av bild.
@nyhetsmorgon@jennystromstedt@museoguggenheim@frankgehry_official
Danska Theophilus och storebrorsan Christian var inte vilka Hansen som helst. Att döma av allt de ritat i Aten runt mitten av 1800-talet var de mer greker än grekerna själva, mer verserade i Olympens formspråk än Zeus.
Bäst är Zappeion, ritat av Theophilus (bild 1–8), en konferensbyggnad beställd av initiativtagarna till olympiska spelen. Men grekiska Akademiens hus (9–12), Universitetet (13–14) och Nationalbiblioteket (15–20) är inte heller så pjåkiga; tre bakelser på rad, med Christians universitetsbyggnad i mitten. Den är sämst, har inte samma esprit och vitalitet som grannkåkarna. Men ändå, tänk att två bröder från lilla Köpenhamn kunde få ett sådant här förtroende. Och att de förvaltade det så väl.
Tack till @jensmarkuslindhe för tipset.
#theophilhansen
Man kan ju bli lite trött på ruiner … även när de är såpass välbevarade som Hefaistostemplet (bilderna i slutet). Då kan det vara en fröjd att få röra sig — förlåt, skrida, som en nobel senator från Sparta, genom kung Attalos återuppståndna stoa.
Familjen Rockefeller finansierade rekonstruktionen (1956) — liksom huvuddelen av utgrävningen av den väldiga agoran (torget) framför — och det är fenomenalt gjort, känns inte ett dugg kitschigt. 150 meter lång, 20 meter bred, två våningar, allt återskapat i samma sten som när hela härligheten var ny 400 år före Kristus. Då var här ett shoppingcenter — jo, faktiskt — idag ett arkeologiskt museum.
Arkitekter var amerikanerna Stuart Thompson och Phelps Barnum. Dörrarna i tung ek, alla bänkarna, hela inredningen — en hantverksomsorg fullt värdig antiken.
#attalosstoa #rockefeller #stuartthompson #phelbsbarnum #agoraofathens
Där finns spår efter Apollons tempel — där oraklet lär ha yrat i dimmorna från någon gaskälla — en 200 meter lång idrottsstadion, en mirakulöst välbevarad teater, en sfinx… Men jag kom till Delfi främst för att se den här killen. Kusken. The Charioteer.
Frank Gehry brast i gråt första gången han såg honom, har kallat statyn sin kreativa ledstjärna, den där förmågan att mjukt drapera hård metall blev något han eftersträvade i nästan alla verk.
Han lär ha hetat Polyzalos. Begraven i en jordbävning 373 före Kristus.
#delphiarcheologicalmuseum #thecharioteerofdelphi @frankgehry_official
Så hur skulle Akropolis bebyggas idag? Renzo Piano, Pritzkerprisvinnaren, har helt enkelt byggt sig sitt eget berg. En parkbeklädd kulle under vilken han dolt nya nationalbiblioteket och Athens nya opera och uppe på krönet ståtar en slimmad variant av Parthenon, den här gången till skeppsredaren Stavros Niarchos ära (projektets finansiär). Marmorvita pelare — Piano är italienare så här är de släta, saknar räfflorna som är så typiska för den grekiska arkitekturen — bär ett rakblad till tak. Allt nästan omöjligt lätt och gracilt. Och precis som på Akropolis leds du upp lite från sidan, du möter först en yttre pelarrad och sedan en inre, sluten volym, här med läsesal och kafé och makalös utsikt.
Det är ett grepp som skulle kunna ses som överdrivet historiserande — släpp sargen, greker! — men jag tycker att det är egensinnigt nog, att det är ett fascinerande exempel på vad vår tids ingenjörer och arkitekter kan drömma och åstadkomma: vi bygger prunkande gröna berg på förfallna kajer, fyller dem med kulturinstitutioner för folket. Fantastiskt!
@snforg@renzopianobuilding #renzopiano
St Demetrios Loumbardiaris-kyrkan är egentligen från 1100-talet men Dimitris Pikionis renoverade den i samma veva som han målade Akropolis stigar som värsta Mondrian, pusslade vidare med samma ruinrester från antiken, klädde fasaden och kilade in den modernistiska paviljongen på baksidan. Det är ett av de mest finstämda mötena mellan då och nu som jag överhuvudtaget sett, djärvt och okonventionellt men samtidigt gjort med total förståelse för historien och platsen.
#dimitrispikionis #acropolis #akropolis
Ååååkejj, så vad är då det allra, allra bästa med Akropolis? Markbeläggningen!
Lite överdrivet kanske, men vägen upp — som tidigare lär ha varit simpelt asfalterad — är ett makalöst konstverk i sig.
Gamla takpannor, fönsterbleck, ramar, balkar, pelare — allt hämtat från antika ruiner och sammanfogat under ledning av arkitekten Dimitris Pikionis. Han och hans studenter jobbade på projektet mellan 1954 och 1957.
Stigarna börjar vid bergets fot och slingrar sig nästan hela vägen upp till toppen och tack vare ”byggstenarnas” patina tror man ju att passagerna är lika gamla som Parthenon, runt 2500 år, men så inser man att de busar och bråkar på ett sätt som snarare är typiskt för en fri konstnär, aldrig i livet att den tidens kontrollerade greker accepterat det här respektlösa förhållningssättet.
Kollaget når sitt klimax i St. Demetrius Loumbardiaris-kyrkan och dess lilla paviljong — men det kommer i nästa inlägg.
Tack till Johan Celsing för tipset!
#acropolis #akropolis #dimitrispikionis
Om Parthenon är Luke så är Erechtheion Jar Jar – lite roligare, lite knasigare. Pelarna är smäckrare ändå – effekten av 30 års ytterligare utveckling – och här händer mer i både plan och sektion, både horisontellt och vertikalt, golvnivån följer terrängen. Det finns ingen tydlig fram- eller baksida, både i väster och öster ståtar en portik. Plus att man byggt en veranda i söder, tryckt dit en kub på den slutna fasaden, med platt tak som hålls uppe av sex svankande karyatider i florstunna klänningar, händerna bakom ryggen, ena benet framför det andra, som vore det Miss Hawaiian Tropic. Fem av marmormadamerna finns kvar i Aten, på Akropolismuseet, den sjätte snodde Lord Elgin med sig till London i början på 1800-talet. #erechtiontemple #acropolis #akropolis
