Idag min vänner är det en stor dag. Idag fyller nämligen vår älskade lilla människa ett år.
Ett helt år.
Ditt första år.
Mitt bästa år. Tiden före är långt efter.
Resan hit har varit full av omvägar,
Men tänk att det blev just du,
Att det blev just jag,
Att det blev just vi.
Mio, min Mio.
Det finns ingen annan som du.
Så full av liv o driv.
Så livsbejakande.
Det smärtar mig så att släppa dig lös
när Landet utanför är väldigt innanför.
Men jag lovar att finnas här,
Vid din sida,
Alltid.
Om inte fysiskt så bara en lägereld bort.
I bruset av spårvagnar o tallsång.
Eller kanske i tystnaden till en skrikande soluppgång?
Jag ser fram emot att skriva vår historia.
Tillsammans.
Mio, vår Mio.
Pappa älskar dig. Jag älskar dig.
/Pappa.
Gott nytt år mina vänner.
Sådär snart 10 mån. in;
Hur tycker ni att året varit såhär långt?
Låt samla tankarna o möt dagen med sunt förnuft o goda intentioner.
21 september är en möjlighet för vissa att ge en möjlighet för andra.
Du är viktig o du behövs.
Tack för mig ❤️
Soluppgång eller solnedgång?
Avstamp eller avslut?
Framtid blev hastigt nutid som sen blev då.
Tid.
Sommartid, vintertid.
Solen bränner långsamt av kanterna till horisonten som fram tills alldeles nyligen hållit den på plats.
Sommaren glöder till en sista gång,
Kanske bara för att påminna oss om vad vi lämnar.
Det som en gång var är inte längre.
Värmen som nyss fanns där har tagit semester.
Återkommer kanske till vintern, nästa vår eller inte alls.
Framtiden är oviss hälsar dåtiden, ekande i nutiden.
Den bruna gräset byter färg med de gröna lövverken,
För att strax efter omfamna varandra i en evig tempoväxlande dans i takt med vindarnas sopraner.
Luften runtomkring är ständigt svettig.
Paraply eller regnjacka?
Kanske går du utan.
Optimist eller brännmärkt av letargin?
Ja, vem avgör sansen i den balansen?
Hösten är här.
Den som numera pågår mellan juli o december.
Varje rörelse blir till ett fyspass där man -
parerar vattenpölar, elcyklar o försenade linjebussar,
inte sällan samtidigt.
För lite kläder o för låga skor,
Förseningar, rutten svamp o övermogen frukt,
Kastanjer o röda bär.
Hundägare på promenad värmer växlingsvis händerna- i munnen på sina djur.
Höstlov, VAB o frånvarande föräldrar,
Budgetsammanträden, döda blickar o frånvarande-chefer.
Hot om kyla o att halkan är på väg,
Fläckvis.
Vinden petar oss i glappet o gör sig tillkänna som bara tandhalsar o hårt bröd.
Vinterslask o vargjakt.
En klocka som ständigt berättar vart ljuset borde vara.
Julkalendern o slutsåld ansjovis.
Vätskan som tar kol på glöden o den är släkt,
Eller är bristen på gnista för att kaminen ekar tom?
Traditionen som punkterar diskussionen.
Julens fokus är självklart barnen,
Men i år kröp klockan o mellandagsrean emellan.
Ett före o ett efter Kalle.
Nyår o löften om ett bättre lag,
en bättre dag, ett bättre -jag-.
Jag dömmer framtid utifrån dåtid när jag packar min-säck,
La vikten på det tunga o drog med er rätt o slätt.
Mörkret agerar skuggridå för en ljusare inbild.
Alla tankar o funderingar hit o dit gör spegelbilden-gråtmild.
Jag bryter bröd med mig själv men lämnar bordet,
Så jävla trött på att aldrig få vara den som får det sista-ordet.
-Forts. i kommentarer-
Att stänga året på en klyschigt vis hör ju till vanligheterna, så jag ska inte göra er besvikna.
2022 har åter varit ett mkt turbulent år, både i världen o privat.
Sverige, Europa, väst o världen balanserar på nålsudden av total melankoli.
Pandemier, rusande inflationen, energikriser o växthuseffekt.
Detta ovanpå svält/vattenbrist o människor i ständig flykt som så alltid får bära skuldfrukten för sin egna existens på fel sida blyertsstrecket.
Ett informerat Europa röstar gång efter annan för den rakskurna cirkeln. Ett uniformerat statsskick, den lättkränkta mannen o de dövas kör.
Vi slår oss lite för hårt på bröstet, får ont o pekar på grannen. Länder rustar upp, passar på eller stirrar passivt i blindo.
Historien petar oss i ryggen medans vi kliar oss på huvudet.
Genom ett skitigt båtfönster ifrån en svunnen tid blev dessa snöiga isberg en visuell räddning ifrån min tilltänkta destination. Min hägring i öknen. Vetskapen om dess existens gjorde att fantasin fick vandra fritt; Vad skulle en landstigning innebära? Vägen dit skulle vara kall, kommer jag fram? Håller isen? Finns det båtar därifrån o åt vilket håll tar de mig?
Så ja alla ni; 2022 var ännu ett turbulent år.
Säkert även för dig.
Men inte bara, jag lärde känna nya, fantastiska människor o situationer mitt i all svart bläck så jag var fortfarande mottaglig och det fanns det garanterat fler som var.
Inför 2023 tar jag med mig två ord;
Vilja och våga.
Förhoppningsvis gör jag något med dem också.
Sen som Povel Ramel skriver/sjunger i Blås på det onda;
”Blåser vi alla blir vinden enorm.
Blås på det onda,
blås på det onda.
…Fyll dina lungor med sommarens vind
viska nu milt, ondska försvinn.
Blås på det onda,
blås på det onda.
Varje fläkt
gör effekt
sprider bekymren åt tusen håll.
All förtret
dysterhet
skingras likt maskrosens boll”
Så nu blåser vi utav bara helvete.
Tack för året mina vänner!
Jag hoppas få fortsätta att dela det nya med er o då under förhoppningsvis mindre turbulens.
Var rädda om er!
Ibland tänker jag att jag är en riktig träkloss som lagt så mkt pengar och tid på kamerautrustning för att typ plåta djur och suddiga bilder på främlingar.
Men jag blir ju glad av att titta på djur, så varför inte liksom.
#jättedåligscan #dammifrånarkivet
I en värld där krig, svält och inflation (samt abort) dominerar världsagendan (och med all rätt) så känns det väldigt fjantigt att skriva om sin bortgångna hund sedan ett år tillbaka. Jag vill dock ändå göra det för jag tycker att det har sin plats.
Arya, min älskade lilla pälsbuffel.
Varför är det så förbjudet att tala om döden?
Varför gör det fortfarande så ont?
Vi har aldrig utbytt en hel mening men jag älskade dig som om du vore min egna avkomma.
Stoltheten jag kände när du klarade ditt första prov; oavsett om det var hundmöte, ett nosework test, eller en balansövning. sorgen jag kände när vi fann artrosen o kort senare; spondylosen.
Alla Allergierna, reaktiviteten och hur den yttrade sig.
Vi visste att det bara var frågan om tid.
Kastrering hit o rehabsim dit… hundvetare och utredningar.
Hoppet.
Vi skulle ju ha det så bra.
Klockan och kampen.
Jag känner att jag svek dig, även fast jag vet att jag-vi gjorde ALLT som fanns i vår makt.
Herregud, vart skulle vi varit utan -vi- Agata?!
Varför skulle det då sluta så abrupt men ändå så utdraget? Pussen du gav mig innan du drog din sista suck kommer för alltid finns med mig som ett dubbelsidigt svärd.
- Vad har jag gjort?!
När demensen sätter in, för det har jag ju att se fram emot, så hoppas jag att ditt minne följer tätt och långt in i dimman. Att du möter mig den dag på det sätt som du alltid mötte mig; bufflandes vid dörren som om ingen morgondag fanns.
Jag älskar dig och jag saknar dig och jag är otroligt tacksam över att jag fick vara en så stor del av din vardag.
Du kommer för alltid att vara en del av mig som jag ser på med stor respekt.
Min älskade Arya. Busmusen…
Tack och förlåt.
Jag önskade dig så mkt mer. ❤️
