“Mamma, Albin slår mig!”
Det finns inga som har bråkat som ni.
“Mamma, Filip säger att jag är en idiot!”
Det finns inga som har retat varandra som ni.
“Jo.” “Nä.” “Jo.” “Nä.” “Jo.”
Det finns inga som har tjafsat som ni.
Men det finns heller inga som är så bra tillsammans som ni. Inga som har så roligt tillsammans som ni. Inga som tycker om varandra på det där alldeles speciella syskonsättet mycket som ni.
För bortom alla utmaningar som kommer med att ha en brorsa finns något som inget kan rubba. Ett band bara ni har. Ett språk bara ni förstår. En gemenskap som inget avstånd i världen kan rubba.
Nu är ni vuxna. Men den där dragningskraften finns kvar, precis som när ni var små. Som att livet liksom lutar er mot varandra. Att storebror redan har krattat vägen för lillebror i Lund. Sträcker ut handen och säger “kom hit, vi fortsätter här.” Som om det mest självklara i världen är att livet ska levas sida vid sida. Var ni än är.
För avsett var ni hamnar i världen… i en gemensam lägenhet i Lund, på olika kontinenter eller i varsin stadsdel tillbaka i Göteborg någon gång i framtiden... sluta aldrig att vårda det där alldeles speciella bandet bara ni två har.
Heja er på Internationella syskondagen. För allt ni varit. För allt ni är. För allt ni alltid kommer att vara för varandra. Världens bästa brorsor ❤️
Skämtet som tog slut till slut – eller vafan var det där.
Den 1 april 2025, idag för exakt år sedan, klev jag in i ett välpimpat kontor på Kungsgatan. Med löfte om guld och gröna skogar, eller åtminstone en utmanande roll och roliga uppdrag, var jag peppad inför framtiden. Övertygad om att detta skulle bli mitt jobb-hem för en lång tid framåt. Men tji fick jag i ett samtal strax efter semestrarna. Ett stelt snack som landade i att dom inte alls hade plats för en senior copy och jag fick tre veckor på mig att hitta något nytt. Ironin i att resan som började den 1 april visade sig vara ett stort skämt.
Om jag vetat då vad de kommande sju månaderna skulle innebära hade jag åkt raka vägen till psykmottagningen. Bett om något starkt och stannat under ett täcke tills fan kom och hämtade mig. Men jag hade ingen jävla aning om att det väntade en lång och krokig resa som passerat det mesta från Ångestholm och Panikköping till Bottenhult. Allt kantat av en social avhållsamhet som fått självaste Tegnell att resignera och mental stabilitet likt en golden retriever på ett nyvaxat parkettgolv.
För att summera 2 september 2025-31 mars 2026… Vafan var det där. Nästa gång ni ser Kristian, ge honom en stor kram. Han har inte haft det så lätt.
Men tillbaka till idag. Det är åter den 1 april, men den här dagen är inte början på något. Det är slutet. Idag gör jag min sista förbannade jävla skitdag som arbetslös. Imorgon börjar skolan. På måndag börjar Allsvenskan. Och livet känns plötsligt lite ljusare igen.
Det finns ögonblick när livet bestämmer åt dig.
Det här är ett sådant.
Efter ett halvår av ovisshet och ångest vet jag sedan 11.10 idag vilken väg livet kommer att ta. En omstart som kom i form av ett antagningsbesked till en kockutbildning. Ett nytt hantverk. En ny karriär. Ett vägval som är mitt och samtidigt inte.
Jag brukar inte ha svårt att finna orden. Tvärtom. De kommer oftast till mig ganska naturligt, på gott och ont. Men nu famlar jag i en emotionell röra av motstridiga känslor.
Lättnad. Efter all osäkerhet och oro finns det äntligen något som liknar fast mark under fötterna. En plan. En mening. En riktning.
Förväntan. Att få vara ny igen. Att inte veta allt, men få lära desto mer. Att fylla ett blankt blad med nya erfarenheter, misstag och framgångar.
Sorg. För att släppa något jag byggt upp under 25 år. Ett hantverk, ett sammanhang, en identitet. Ett avslut som gör ont, även när något nytt väntar.
Vemod. Över allt jag redan vet att jag kommer sakna. Att kollektivt svära över en dålig brief. Att jaga den perfekta rubben. Pulsen inför en lansering. Ögonblicket när något du gjort berör.
Men också tacksamhet för allt jag fått vara med om. Platserna. Resorna. Och inte minst människorna.
Och någonstans mitt i allt det här finns något jag är förbannat stolt över. Mitt mod. Att våga börja om helt mitt i livet. Gå tillbaka till Gå och kasta tärningen på nytt.
Så hejdå branschen. Hejdå byråvärlden. Hejdå kontorslivet. Hej köket. Jag vet inte var jag är om ett år, men sannolikt är jag en jävel på att hacka lök och i full färd med att starta upp min alldeles egna catering. Men mer om det senare.
Det finns ögonblick när livet bestämmer åt dig.
Det här är ett sådant. Yippee ki-yay motherfucker. Nu kör vi.
Jag har alltid trott att jobbsökande handlar om att visa vem du är. Vad du har gjort. Vad du vill. Men de senaste månaderna har visat att det snarare handlar om att skala bort allt som gör dig mänsklig.
Formulera om dig själv. Anpassa. Optimera. Förenkla. Inte för att bli sedd, utan för att bli sorterad rätt. För allt oftare avgörs starten på jobbsökandet inte av ett mänskligt möte, utan av en maskin. Ett AI-baserat system som scannar CV:n, letar efter ord, mönster och strukturer.
Att reducera ett liv till rader som passar in förändrar hur ett liv berättas. Erfarenheter pressas ner till rader som ska bekräftas av en maskin. Nyanser slipas bort och erfarenheter formas till något som går att sortera med hjälp av kod.
Fokus flyttas långsamt. Från vem du är till hur du passar in i algoritmer. Och någonstans där slutar jobbsökandet att handla om kompetens och börjar handla om överlevnad i ett system.
För det är inte vem du är som avgör längre. Utan hur väl du går att bearbeta. Och någonstans längs vägen slutar du anpassa dig till maskinerna och börjar själv bete dig som en.
Du ska vara aktiv, men inte för aktiv. Du ska ta ansvar, men absolut inget eget ansvar. Du ska vilja jobba, men bara på gamla godkända sätt.
Ulf Kristersson stryper a-kassan för att ”uppmana arbetslösa att vara mer aktiva”, samtidigt som regelverket stjälper snarare än hjälper. Reglerna är så otydliga att inte ens handläggarna kan ge tydliga besked. Resultatet är ett system där egna initiativ straffas (eventuellt, ingen vet). Och ett karriärrelaterat helvete som nu knuffar mig ur den bransch jag har lagt hela mitt yrkesliv på.
Men den som tror att jag tänker göra en tyst exit tror fel. Min debattartikel om a-kassans haveri ligger ute hos Göteborgs-Posten. Läs och dela gärna. För det här drabbar många fler än mig. Länk i bio 🔗
I 18 år har vi fått låna dig. Ett oförutsägbart, stökigt och alldeles underbart lån. Ett lån utan manualer och garantier.
I 18 år har du utmanat regler, system, lärare, logik och ibland ren fysik. Resultatet har varit en krokig men förbannat rolig väg. Bakläxa på språket under första utvecklingssamtalet. Kvarsittning första terminen i mellanstadiet. Rymning från fritids till en shady biljardhall i Majorna. Utslängd från Roblox på grund av (igen) språket. Du brås på din mor, men det finns fördelar med det. Också.
Du har alltid gått din egen väg. Inte för att vara svår, utan för att du nog aldrig har fattat poängen med det raka, tråkiga och uppstyrda. Du testade hellre vad som händer om man går bredvid vägen. Eller över den. Eller under den.
Nä, du har inte alltid gjort livet enkelt. Men du har alltid gjort det unikt. Genom alla dina genvägar, snedvägar, briljanta improvisationer och ödmjuka fuck you till reglerna har du alltid varit dig själv. Det andra har sett som stök har jag sett som mod. Det andra har sett som bus har jag sett som självständighet. Min älskade argbigga. Min trotsiga spegelbild. Min fantasifulla, motsträviga, generösa, briljanta unge.
Nu är du 18 år och lånetiden är officiellt slut. Du är vuxen och redo att flyga själv. Jag är redo att lämna tillbaka dig på pappret, men aldrig i mitt hjärta. För den som lånar sitt barn i 18 år får behålla kärleken på livstid.
Så flyg. Spring. Testa. Misslyckas. Bit ihop. Börja om. Det finns fler sätt att vandra längs den där vägen. Gör det. Fortsätt utforska världen på ditt sätt. Våga lev med vetskapen att din stolta mamma alltid finns där. Inte för att hålla fast dig, utan för att stå redo när du behöver guidning, råd eller bara en kram.
Grattis på 18-årsdagen älskade lilla stora skitunge. Världen är din. Och den har ingen aning om vad som väntar ❤️
Du kom till oss en mörk decembermorgon och vände upp och ner på precis allt. En livsorkan i bebisformat.
Då. Knappt en halvmeter lång som lätt som lätt fick plats i våra armar. Nu. 20 år och 195 centimeter som inte längre ryms i mitt knä. Och för varje centimeter du växt har du tagit ett steg längre ut i livet.
Från min famn till golvet.
Från golvet till ytterdörren.
Från ytterdörren till ett helt eget liv där ute i världen.
En resa där mitt hjärta gjort allt för att försöka hänga med. I halsgropen, utanför kroppen, söndersmulat och överfullt har det rest tillsammans med dig. Var du än har befunnit dig.
I 20 år har jag försökt förstå hur man gör det här. Föräldraskapet. Vägledandet. Skyddandet. Släppandet. Jag har gissat, chansat, försökt, ångrat, gjort om, gjort rätt och definitivt gjort fel. Och varje gång du har växt ännu en centimeter har jag tänkt ”Nu tappar jag dig.” Men det gjorde jag aldrig. (Okej, en gång vid skötbordet och en gång på Willys, men det var mer gravitation än föräldraskap.)
Du går dina egna vägar nu. Stark, klok, modig.
Rustad för livet. 195 centimeter integritet som har hittat hem i en ny stad, på ett nytt campus, i ett nytt liv. Och här står jag, 25 mil bort.
Men det finns resor som mäts i avstånd. Avstånd som mäts i mil. Och kärlek som inte går att mäta alls. För var du än befinner dig i världen kommer mitt hjärta aldrig vara längre ifrån dig än det varit sedan den där mörka decembermorgonen för 20 år sedan.
Grattis på 20-årsdagen, älskade unge. Tack för att jag får vara din mamma. Det är en förbannad ära ❤️
Är du arbetslös? Nyanställd? Student? Pensionär? I början av karriären? I mitten? I slutet? Gammal? Ung? Vänster? Höger? Eller kort och gott - människa. Då tycker jag att du ska läsa den här texten, rakt från verkligheten som arbetslös i Sverige 2025. Nu har jag inte varit arbetslös i ett år (än), men kan relatera till det mesta som Johanna Catalini Smith skriver. Förutom psyket då, men det är väl bara en tidsfråga.
Så lägg fem minuter av din tid på att läsa hennes ord. Vartenda ett. Sedan ser du till att göra Elisabeth Svantesson arbetslös i september nästa år så hon får smaka på sin egen medicin. Hon kan ju alltid panta burkar.
Länk finns i bio 🔗
Du är 16 år och väntar på att Patrik i S2B ska göra ett move. Ringa. Säga något på rasten. Skicka fram en kompis med en hint. Något.
Vardagen som förälskad tonåring, fastklämd i ett hörn av obesvarad kärlek, var en av livets första stora prövningar. Känslan av att inte duga. Inte räcka till. Känslan av att alla andra levde livet därute medan du gick runt i en grå dimma av självtvivel. En berg-och-dalbana mellan hopp och förtvivlan. Ena stunden övertygad om att han log mot dig. Nästa säker på att du bara inbillade dig. Crash. Boom. Bang.
Du är 50 år och väntar på att någon ska göra ett move. Ringa. Skicka ett mejl. Återkomma på en jobbansökan.
Vardagen som arbetslös vuxen efter att ha kört karriären rakt ner i diket, är brutal. Ett dike fyllt med ensamhet, utanförskap och självförakt. Tomheten när alla andra rasslar iväg till skola och jobb på morgonen.
Tristessen ett par timmar senare när kaffet är urdrucket, LinkedIn genomtröskat och mejlkorgen genomläst (det går ganska snabbt numera). Uppgivenheten när ansökningarna ännu en dag inte har gett något tillbaka. Crash. Boom. Bang.
Plötsligt är jag 16 år igen och tillbaka på skolgården. Tänk om det inte blir något? Som tonåring trodde du att inget kunde kännas värre än ett uteblivet svar. Men det finns något ännu mer förlamande i obesvarade försök som vuxen. För den här gången handlar det inte om Patrik i S2B – det handlar om dig. Om din kompetens, din erfarenhet, din plats i världen. Och precis som då börjar du tvivla. Tänk om det inte är någon som vill ha dig. Alls.
Skillnaden är bara att du någonstans där i tvivlet vet bättre nu.
Så till mitt 16-åriga jag - hang in there. Patrik kommer aldrig att göra ett move. Och var glad för det. Du kommer hamna jävligt rätt till slut ändå. Och till mitt 50-åriga jag - hang in there du också. Du har gjort det förut och du ska fan göra det igen.
För vissa saker växer man ifrån. Andra lär man sig leva med. Och några gör dig starkare, klokare och bättre än någonsin. Crash. Boom. Bang.
