Elin Maria Mikaela Timner

Kram och kyss och hjärtligt tack sen – nu ska vi ut och bränna grannbaracken. Life is lifing. Pappa, bästis-festis, champagne, bröd.

äsch, vafan: blåjeans, tisha och klart.

Kärlekspunka, ragg och solsting. Det är något med solen som gör oss farliga. Lite mer ärliga, oförutsägbara, fria och mindre rädda för vad som händer sen. och allt känns som ett kanske — ingenting har riktigt bestämt sig ännu. Vi säger “vi får se” och menar det för en gångs skull. Det är som att inget riktigt kräver ett beslut. Vi får låna en annan version av oss själva ett tag – en som inte behöver veta exakt vad den vill. Det är inte det som är grejen. Det är känslan. Det finns något nakna i att inte hålla fast. I att låta saker hända, låta människor komma nära, utan att direkt fråga hur länge de stannar.

Fräckt, rockigt, kuligt, lite blond i kanten – Lagt mitt rosa, bubbliga läppglans i ena backfickan och långfingret i det andra. Blondes have more fun, etc.

Rosé i benen, öl i sinnet, och såpa på bilen. ••• Det luktar ölskum, bilschampo och pojkrumstankar om motorer och hästkrafter. Vi står utspridda på uppfarten, med grus som knastrar under skorna. Jag står bredvid och nickar, strategiskt placerad långt från allt som kräver kunskap. Det är den sortens lugn man bara får när någon annan tar hand om det praktiska. Runt bilen går killarna i invanda cirklar, öppnar huvar, sparkar däck. En person säger: “dra åt ordentligt”, en annan har redan tagit av sig tröjan. Solen ligger ljummen över nacken, och gör hela scenen mycket mjukare. Ljuset fastnar i lacken, får krom och manlighet att glänsa. Det finns något märkligt ömt och fint 
i sådant man känner igen –
en tidig vårmorgon, verktyg i händerna,
och någon som mest tittar på. Jag tänker att vissa stilla dagar blir större än de ser ut – killkompisar runt en bil, aprilsol, och däck som gör sig redo för asfalt.

Ljummet vin, bastuvarmt och kallbad.

hej alla monsterdiggare.

grejer som väcker något i mig: (förutom) kläder i mocka, och små saker som händer precis innan något börjar, eller efter att något tagit slut. … sneda trottoarer, parfymspår i trapphus, bortglömda kvitton skrynklade i jackfickor, handskrivna lappar på kylskåp, nycklar som vrids om i dörrar. … varm asfalt, svettiga handflator, ljummet bubbelvatten, glass som smälter snabbare än man hinner äta den, namn som viskas nästan ohörbart, skratt som spricker mitt itu. … tåg som långsamt rullar ut från perronger, spårvagnars gnissel i kurvor, namn ristade i träbänkar. … skor som skaver, neonljus i regnpölar, cykeldäck mot blött grus, taxibilar som försvinner runt hörn, händer som letar efter något att hålla i, fingrar som råkar nudda. … trasiga paraplyer som viker sig, skrapmärken på knän, blåmärken överallt, överhörda tjafs genom tunna väggar, och djupa andetag som behövs. … när någon ödmjukt ler tillbaka. … känna sig FRÄN en vanlig tisdag. … grönt trafikljus hela vägen hem, hitta en stor parkeringsplats – till en liten bil – utan att behöva köra runt kvarteret. … bibliotek, suddiga fotografier med blekta kanter, kaffefläckar på viktiga papper, träningsvärk och den andra andningen mitt i en springrunda. … köpa den billigaste versionen av den senaste mobilen. … människor som kindpussas, kramas för hårt, går hem ensamma eller stannar där de egentligen borde ha gått, optimister, pessimister, neutrala. … skeva leenden på uteserveringar, högt klirrande glas, skuggor som lägger sig mellan två stolar, blickar som svävar undan – eller dröjer kvar, att bli bjuden på middag av någon man tycker om. … för sena ursäkter, bortglömda låtar på radio, att nynna med utan att riktigt hitta melodin och fylla i halva texten själv. … kalla lakan som blir varma, obäddade sängar, tunn hud över gamla sår, sms med tre prickar som aldrig blir till svar, hjärtan som trevande lär sig stava till kanske. … vind som smakar salt, brev som aldrig postas, frimärken, blyertspennor, rader som stryks över men ändå syns, rester av ett suddgummi. … dammkorn som dansar i solljus, övergångsställen i rusningstid och gatlyktor som tänds en efter en på nätterna. … knäckebröd med smör och ost.

Hej kompisar, vänner, beundrare. Jag har slut på poetiska ord och klichéer. De fastnade någonstans i dragkampen mellan tidiga vårskrik, gåshud och vardagen – mitt i studsande lockar, ett optimistiskt tunt linne och en röd dunjacka som bara vill skrika ”körsbärssäsong” rakt ut till februarikylan. Så, så. Vi ses till påsk.

ETT ÅR MED MIN DIKTSAMLING och precis lika många tillfällen av att väcka sig själv; på morgonen, till dagen, och vardagen. 🪴🍂🧸🍃⭐️ Hon vaknar för sent. Ljuset i rummet har redan blivit för starkt och för falskt – solen vill inte något gott utan bara tränga sig på genom en tunn gardin och leka med tyget. Klockan har sprungit ifrån henne. Hon svär tyst i kudden, drar täcket över sitt huvud, dagen har redan lämnat henne bakom sig – igen. Sängen känns som en plats hon aldrig riktigt lämnar, även när hon stiger upp. Kaffet blir hennes första handling. Hon dricker som om det kunde smaka hopp, men det smakar bara bitter vardag. Beskt. Ute på gatan sjunger fåglarna – i otakt. Deras glada kvitter rör något som inte vill röras i henne. En disharmoni som vanligtvis inte skulle störa, men ändå gör det. Hon tänker att det är precis så det känns, att gå runt med ett inre som inte stämmer överens med världen. Hon försöker känna något. Vad som helst. Ett skratt från en korvkiosk, doften av nybakat bröd, solen mot huden – livslusten, kanske – någonstans mellan trottoarkanten och det lilla, gula ljuset från caféfönstret. Hon tar upp telefonen, scrollar planlöst. Ser bilder som borde göra henne glad, men inte gör det. Hon inser att ingenting är fel, och ingenting är rätt. Bara en lång dag att ta sig igenom. I ett skyltfönster fångar hon sin egen reflektion. Ett ansikte så bekant men främmande på samma gång. Hennes pekfinger leker med mungiporna i en tyst omgång charader, ett mimspel – utan verklig glädje. I parken ser gräset blekt ut, men hon vet att det egentligen inte är sant. Det är bara hennes blick som färgar världen. En dimma som sveper över allt hon borde se. Bara – ett – till – skutt, på en grusgränd.

x smygbild

Vi på marknad pt.2 📍@ammyedberg @saradanielsbacka @fridahartman